Dit-Cilinn

Gästjury för 2014 års stipendium var Bettina Pehrsson och Paola Zamora.

Ur deras motivering:

"Kissing mirrors heter det ständiga projekt som Dit-Cilinn återvänder till gång på gång sedan många år. Kanske konstnären då kysser spegeln, kanske spegeln kysser henne, på engelska gör den dubbeltydiga titeln bäggedera möjligt. Spegeln befinner sig mittemellan, mitt i rumstiden, mitt i händelserna. Ett interfejs, en tullstation mellan två världar, de Dit-Cilinns världar som hon färdas emellan och önskar sammanfläta i sina skulpturer.

Det är begripligt om Dit-Cilinn använder spegeln som färdmedel för tanken, för hon värjer sig mot att rymma till ett idylliskt förflutet i spegelns djup, och att fly till en solkatt i framtiden är inte heller ett alternativ om ärendet är att ta itu med de mörka uppgifter nutiden kräver.

Dit-Cilinn föredrar presens för sina handlingar, men ett alternativt presens, som hon uttrycker det. Ett presens med ett vaksamt öga - spegeln. Spegelns bräckliga tunna kropp är som presens förkroppsligad. På spegelns yta anas svårlästa fingeravtryck (och kyssmärken). De är som konstnärens sigill. Kanske är det så att de saker som Dit-Cilinn framställer är som fingeravtryck i sig själva, som naturens fingeravtryck med kulturens sigill däruppå - natur och kultur förbundna och sealed with a kiss. Natur och kultur kan så mötas för en tete-à-tete i en kyss tvärs genom spegeln, mitt i presens, mitt i konsten, mitt i planeten.

Titta på hennes saker – är det inte som om solen, vinden, hettan, kölden, som om elementen, mineralerna och floran flätar sig i varann, speglar sig i varann?

Eko dog när Narcissos negligerade henne, såsom naturen dör när kulturen vänder henne ryggen."