Stipendiat och jury: Lina Selander

Lina Selander är konstnär och gästprofessor på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. År 2005 erhöll hon Maria Bonnier Dahlins stipendium och presenterades sedan i och med öppningen av Bonniers konsthall år 2006 i en utställning där. Selander arbetar främst med film, fotografi och installationer. Hennes arbeten kan ses som kompositioner eller tankemodeller, där idéer om bild, historia och minnen utforskas. Själv beskriver hon sina verk som en typ av ”experimentella dokumentärer”. Selanders soloutställningar inkluderar Kunst Haus i Wien, Argos - Center for Art and Media i Bryssel, Moderna Museet i Stockholm och VOX - Centre de l’image contemporaine i Montréal.

A: Berätta om dig själv och din konstnärliga praktik, vad arbetar du med just nu? 

L: Under de senaste åren har jag arbetat med två olika filmprojekt. Överföringsdiagram 1 & 2 (tillsammans med Oscar Mangione) och The Eye as Witness – Recording the Holocaust, som blev installationen The Weight of Images, där utgångspunkten är Sonderkommando-fotografierna från Auschwitz och fotoalbum från 30‐ och 40‐talets Tyskland. Projektet är initierat av Maiken Umbach som är professor i modern europeisk historia vid universitetet i Nottingham. Jag bjöds in som konstnär med frågan om hur man på olika sätt kan se på bilder från förintelsen idag. Det har varit ett väldigt intressant men krävande samarbete, ganska utmattande faktiskt. Mitt svar blev en installation: ett bord, på undersidan av bordsskivan en skärm, vänd neråt. Och under bordet en spegel som visar reflektionen av filmen. På bordet ligger en cirkel gjuten i stål och i den finns röda, färska äpplen. Som betraktare måste man röra sig runt bordet för att kunna se ”hela” filmen. För att se måste du alltså interagera fysiskt, om du inte tar ett äpple ruttnar det kanske eller någon annan tar det, om du äter det blir det en del av din kropp. Cirkeln tänker jag som tågrälsen och tiden.

När min utställning i Neapel gick ner januari skulle arbetet egentligen ha fortsatt med ett samarbete med Museo dell’Archivio Storico del Banco di Napoli, ett gigantiskt arkiv med stadens alla ekonomiska transaktioner från 1600-talet och framåt. Men på grund av Coronaviruset så ställdes det och andra kommande utställningsprojekt in. Istället jobbar jag nu med några offentliga gestaltningar till Nye Jordal Amfi i Oslo, Nya Medborgarhuset här i Stockholm och ett projekt för den nya neonatalavdelningen som byggs på Södersjukhuset. Allt arbete sker hemifrån min lägenhet i Bredäng.

A: Kan du beskriva din konstnärligaprocess och research? Har den förändrats sedan du erhöll MBD-stipendiet år 2005?

 L: Jag arbetar framförallt med film och video samt gestaltning i rumsliga installationer. Jag utgår ofta från fysiska och historiska brytpunkter eller kollapser och försöker se hur former och förståelser stelnar eller förvandlas och ersätter varandra. Så jag är ju intresserad av frågor om bild och minne och avtryck. Jag tänker att mina arbeten är någon typ av experimentella dokumentärer eller politisk-poetiska berättelser där teknologin alltid är närvarande och tillsammans med redigeringsakten bildar filmen. Att redigera kan ur sitt eget perspektiv innebära en våldsam och politisk akt.

Ett annat viktigt element är att förstå och undersöka tid. Film är tid. I mina tidigare verk förflöt tid nog mera i vertikal än horisontell riktning, med arkeologi och geologi och utgrävning som ett slags metodologi. Nu tänker jag nog mer att tid försvinner eller bara finns som en stillhet. Jag menar så klart detta i relation till hur och med vad jag arbetar. Hur tiden förändrats i arbetena, och arbetena med tiden. Jag vet inte i arbetet hur bilder eller minnen eller tid ackumuleras, eller om de ens gör det.

Samtalen och samarbetet med Oscar Mangione spelar en viktig roll. Vi jobbar i långa processer som består av någon sorts research, insamlande av material och sedan en iscensättande fas då filmen kommer till, själva redigeringsprocessen (en nästan performativ handling), och så en slutgiltig fas då verket ska gestaltas rumsligt. Jag är intresserad av utställningsrummet. Där kan de olika filmerna förstås, dvs. ses, som kompositioner eller tankemodeller där idéer och förhållanden viktas och prövas, där lager av bilder och betydelser ställs mot ljud- och textfragment. Det skapar en speciell form av berättande där bilderna ifrågasätts kontinuerligt och seendet inte förblir en oskyldig sak, utan mera en handling. Som betraktare redigerar vi då vår egen upplevelse när vi rör oss i rummet.

Med tiden blir man så klart bättre, tekniskt och metodologiskt och på andra sätt. Men man blir också sämre, det ska man inte förneka. För man vet hur man kan nå resultat. Arbetet blir då att inte nå dessa resultat. Det är svårt. Det gäller att glömma mycket, gå vilse, hitta sin röst, etc., etc.

A: Det vore intressant att höra om din bakgrund, från början av din konstnärliga karriär till idag – erkänd konstnär både nationellt som internationellt, professor på Kungliga Konsthögskolan, representerad i olika konstsamlingar etc. Inspirerande att höra för många unga konstnärer där ute!

 L: Efter mina studier på Högskolan för fotografi och Film i Göteborg och Kungl. Konsthögskolan i Stockholm arbetade jag ensam i en källarateljé i Alvik. Jag arbetade inte direkt med film, jag hade inte tillgång till utrustningen som krävdes, men jag pysslade en hel del med fotografier rent fysiskt, rumsligt och i olika former av kollage, i sekvenser. Jag brödjobbade på Café Saturnus och som personlig assistent. Livet handlade om att hitta en kontinuitet och att inte sluta att uppfinna nya krav på sig själv. Inte minst att gå till sin ateljé även när det kändes motigt eller meningslöst. I det skedet efter skolan var det viktigt att ta kontroll över min situation. Planera framåt trots osäkerheten, hålla igång arbetet, se mycket konst, inte på datorn utan fysiskt, att läsa konst är en fysisk och intellektuell aktivitet. 2002 flyttade jag till ett ateljékooperativ på Brännkyrkagatan. Från mitt fönster kunde jag över gården se in i regissören och filmfotografen Staffan Lamms ateljé, filmrullar från golv till tak. Det betydde något, att se det.

Ungefär samtidigt som allt detta fick jag ett 2-årigt arbetsstipendium som gav mig tid och möjlighet att köpa utrustning. Det viktiga för mig var att få prova mina filmiska och rumsliga idéer och till det behövde jag en plats att jobba mot. Jag kunde succesivt ställa ut mer och jag tog alla tillfällen i akt att kunna visa mina arbeten. Ena dagen visade jag installationer på Moderna Museet och veckan efter i ett litet projektrum på ett bibliotek i en svensk småstad. Det gav mig en frihet och fördjupad kunskap om hur mina verk korresponderar med olika omgivningar och hur verk framträder beroende på kontext. Det har haft en avgörande roll för min utveckling.

Till sist handlar väldigt mycket om att göra om och göra om, att man tycker det man arbetar med är intressant, så att man vill läsa ett kapitel till. Jobba på och fördjupa, sedan finns mått av tur att man träffar en person vid ett visst tillfälle som tar med ens verk i en utställning, som är ett sammanhang som fördjupar de frågor man arbetar med och där ens verk ställs i dialog med andra verk. För mig blev konstfestivalen Transmediale i Berlin 2005 ett sådant tillfälle. Att jag fick ett hedersomnämnde är inte så fantastiskt men det betydde en del för mig då.

A: Hur skulle du beskriva vad du arbetade med när du tilldelades Maria Bonnier Dahlin-stipendiet år 2005 och vad fick stipendiet för betydelse för dig? 

L: Stipendiet fungerade som en viktig bekräftelse och gav mig möjlighet att köpa en ny dator och arbeta fokuserat. När jag fick stipendiet hade jag precis börjat arbeta på ett projekt som i ansökningssammanhang fått namnet ”Gränsens plats” och som tog sin utgångspunkt i filosofen Walter Benjamins död i Portbou vid den spansk-franska gränsen och som handlade om gränser, gränsöverskridande, flykt och irrande. Det resulterade i installationen Timmarna som rymmer formen (ett par dagar i Portbou) (2007), som faktiskt visades för första gången på Bonniers konsthall, i utställningen Mot tiden (2007). Installationen består av en rullbandspelare och en film, där bild och ljud löper separerat med olika längd så du aldrig ser samma film två gånger. Jag citerar ur min ansökan till Maria Bonnier Dahlin stipendiet 2005: ”Jag har alltsedan jag slutade på Högskolan för fotografi och film 1999 på olika sätt ägnat mig åt en dekonstruktion av den fotografiska bildens komplexa kodspråk. Jag har fortsatt att utforska fotografiet som medium och tvingat dess uttryck till en så ren och tydlig självreferens som möjligt, detta i en serie video-, ljud- och textverk som alla utspelar sig i samma rymd, mellan abstraktion och narration, där de blickar in i sitt eget väsen och därigenom blottlägger ett fält där ny mening kan bildas”. Jag tycker väl att jag arbetar ganska mycket med samma sak nu som när jag fick stipendiet för femton år sedan, även om jag uttrycker mig litet annorlunda om det nu.

A: Vilka diskussioner präglade konstscenen vid den tiden och vad spelade särskild stor roll för dig?

L: Det som intresserade mig var nog mest frågor om bildens status, om vad en bild är och om vad som bestämmer och upprätthåller relationerna och skillnaden mellan bild och verklighet; frågor om relationerna mellan det dokumentära och det fiktiva eller iscensatta; om hur bilden och filmen kan finna alternativa, kanske subversiva och politiskt meningsskapande vägar.

Filmform – the Art film & Video Archive var en viktig och aktiv institution, med Marianne Zamecznik som curator och medarbetare. Marianne anordnade en mängd tematiska screeningar, arrangemang, talks och utställningar. På helgerna förvandlades kontorslokalen till ett gallerirum och det var där jag första gången visade Hjärtats totala solförmörkelse (2004). Det var min första uppbrutna installation och bestod av en Revox A77 rullbandspelare, en projektion och en film på en monitor.

Film Fylkingen var en bra plats, med curaterade program av Anna Linder, Eva Broberg och Mats Lundell. Det var en viktig plats för experimentfilm med screenings och utställningar med både internationell och svensk videokonst.

Jag vill gärna lyfta fram SITE. Där fanns viktiga diskussioner kring konst, filosofi, arkitektur och film. Iaspis hade en framträdande roll med viktiga samtal och storslagna och inspirerande konstnärer på residency. Jag vill även nämna den starka utställningen Territories på Index i Stockholm 2004, curaterad av Anselm Franke, Rafi Segal och Eyal Weizman.

A: Jag råkar veta att du är väldigt uppskattad av dina studenter på Kungliga Konsthögskolan, har du lite kloka råd till andra unga konstnärer där ute som vill söka stipendiet nästa år? 

 L: Så fint att du säger det, tack! Undervisningen betyder faktiskt mycket för mig och jag får så mycket tillbaka i samtal med studenterna och genom att se vad de gör. På Mejan (Kungl. Konsthögskolan) har jag fått möjligheten att driva tematiska kurser som sträckts sig över lång tid. Den senaste var Survival of the Fittest, som var ett samarbete mellan Naturhistoriska riksmuseet, Curatorsutbildningen på Stockholms universitet och Accelerator. Naturhistoriska är en intressant utgångspunkt eftersom det är en så laddad och ständigt aktuell plats. Alla konststudenter fick göra nya verk i dialog med mig och de fyra fantastiska curator-studenterna på Curatorsutbildningen. Sedan blev det en utställning på Accelerator. Det kom jättemånga människor dit!

Mitt råd till dig som söker är att lägga tid på din ansökan. Även om det så klart inte är ett arbete som arbetet med din konst, är det ett arbete att göra en generös och tydlig ansökan. Som att den digitala plattformen också kan vara ett rum att installera och ta plats i, och att det även här kan finnas en kronologi och koreografi som bättre eller sämre kan visa dina arbeten, vad du gör. Om du inte får stipendiet, sök igen (och igen och igen). Jag tror envishet är en bra egenskap hos en konstnär idag. Jag var 32 år när jag fick priset och hade sökt tre gånger tidigare. Sök också andra stipendier, det finns massor. Inget arbete är förgäves. Varje gång du söker något återvänder du till dina arbeten och dina reflektioner och beskrivningar av dem. Du skriver om och förbättrar.