Sorgelektioner

Ordet ”monster” härrör från det latinska verbet moneo, som betyder ”att påminna, varna, instruera eller förutsäga.” Monster föregår den skrivna historien och lever utanför den befintliga moraliska ordningen, som ett slags destillat av vår rädsla. Som barn tar vi de mörka, okända krafterna i vår perceptions utkanter och gör dem till monster. Vi ger rädslorna form.

Ida Idaida skapar kinetiska strukturer som både är manifestationen av personligt trauma och en materiell respons på det sociala och politiska trauma som samhället kan tillfoga oss alla. Idaida pratar om sina skulpturer som maskiner som påverkar kroppar, ungefär på samma sätt som kapitalismen påverkar kroppar: omärkligt men djupt.

När du går in i galleriet möter du ett rött ljus som förskjuter rummets perception och för tankarna till ett fotografiskt mörkrum. Och installationen fungerar faktiskt på samma sätt som en fotokemisk process, där ett negativ – i detta fall den fysiska skulpturen – är laddat med information, men behöver det ljuskänsliga pappret – här betraktaren – för att framkalla ett avtryck som kan uppfattas i sin helhet. På vakt i ena sidan av rummet står DEVICE (fire burns and flames lick my poor remains), en prydligt utformad galgliknande struktur, monterad med den japanska sammanfogningstekniken shiguchi och fjättrad av kedjor och bultar med handgjorda huvuden. I likhet med skapelsemyten om världen som bärs av fyra elefanter på en sköldpaddas rygg vilar DEVICE på fyra bronskupoler, hela dess monumentala fysiska tyngd berör marken så lätt som möjligt.

Yrket smed har funnits i Idaidas släkt i generationer och hon har själv arbetat med metall och tyg från tidig ålder. Våld och trauma drabbade hennes familj, och verken i denna utställning klonar, bearbetar och muterar detta trauma, och än tydligare i den tältliknande installationen Truth is not delivered whole but received in parts in rotten corpse flesh slushed acid burn the scars. Larver livnär sig på ruttnande kött för att bli flugor som fångas och filmas i roterande lådor, deras rörelser projiceras på tältets väggar. Roterande kugghjul och cylindrar orkestrerar ett grovt montage av lätta silhuetter. ”Svarta hål” avgränsar tältets hörn och återkommer hela utställningen igenom, vilket tyder på porösa trösklar. En udd av mörk humor dyker upp med det smackande ljudet av våta trasor – bokstavlig slapstick – i Trasa (From flesh to meat from meat to flesh), och vi påminns om komedins största kapacitet: att återta makten från tragedin.

Poeten och klassicisten Anne Carson skriver att ”Myter är berättelser om människor som tillfälligt blir för stora för sina liv, så att de störtar in i andra liv eller snuddar vid gudar. I kriser är deras själar synliga.”

Ida Idaidas maskiner opererar i detta traumas efterliv. Men dolda i detta efterliv finns avtryck av den värld som kom före. På bulthuvudena och de kupolformade fötterna på DEVICE finns lager och upprepningar av vaxavtryck från ett tygmönster. Mönstret hör hemma i Majagården, den mark i Dalarna där Idas förfäder har bott och brukat jorden sedan 1700-talet. Detta mönster är även en struktur; en påminnelse om den värld som en gång var, och ett fragment av den nya världen som Idaida skapar.