2020 års jury: Jonatan Habib Engqvist

Jonatan Habib Engqvist arbetar som oberoende curator och författare med bakgrund inom filosofi och estetisk teori. Han är baserad i Stockholm men arbetar främst med internationella projekt. Sedan fem år tillbaka driver han Curatorial Residency In Stockholm (CRIS) och är redaktör för online-tidskriften tsnoK.se. Han har curerat ett antal internationella biennaler och festivaler, exempelvis VR Pavilion under den 58:e Venedigbiennalen och Survival Kit 9 i Riga. Tidigare arbetade han som projektledare för samtidskonst på Iaspis samt som intendent på Moderna Museet. Hans texter har publicerats i böcker och kataloger runt om hela världen och nu är han alltså aktuell som jury för Maria Bonnier Dahlins-stipendium.

A: Berätta om dig själv Jonatan, vad arbetar du med för projekt just nu?

J: Några grejer är fortfarande hemliga, och det har ju varit en riktig berg-och-dalbana de sista veckorna i och med Covid-19. I princip har jag fått lägga om hela 2020 fram tills juni. Men just nu jobbar jag med ett par böcker. Bland annat är det en bok som ska summera Nya Småland, ett projekt som jag är konstnärlig ledare för, och har arbetat med sedan 2016. Projektet innefattar seminarier, workshops, residens och utställningar i de tre regioner som utgör Småland. Just nu pågår den sista utställningen i den serie utställningar (2019–2020) som utgör kulmen av projektet och första cykeln av vad som senare kommer bli en triennal. Det är en utställning på ca 800 kvm med konstnären Éric van Hove på Vandalorum som samlar verk från det senaste decenniet. Fokus i Vandalorum är The Mahjouba Initiative där marockanskt hantverk möter 3D-printing och industriproduktion för att skapa den första marockotillverkade mopeden. Under utställningen på Vandalorum kommer en fjärde prototyp av den handbyggda elektriska mopeden att produceras i samarbete med marockanska, internationella och småländska hantverkare i dialog med Smålands näringsliv.

A: Som oberoende curator ställs man inför andra svårigheter än de som har en fast tjänst på en institution, samtidigt som det också kan ge nya möjligheter till samarbeten och kreativitet. Berätta lite om hur det är att arbeta som frilans, jag inbillar mig att det är en balansgång mellan större frihet och väldiga krav på den enskilda individen?

J: Det stämmer. Och de senaste veckorna har som sagt varit en utmaning för de flesta kulturarbetare. Som frilansare har det såklart smällt hårdare eftersom det innebär väldiga ekonomiska konsekvenser. I en sådan situation blir det tydligt att den frilansande curatorns liv på många sätt ligger närmare konstnärens tillvaro än exempelvis en institutionsanställd curator. Vi befinner oss oftare i institutionens våld och det kan såklart vara frustrerande att inte råda över sin kalender med allt vad det innebär för likviditeten och privatlivet. Inte minst om man, som jag, huvudsakligen arbetar internationellt. Just nu skulle jag ha varit i Palestina, i april i Puerto Rico och Ryssland i maj. Men man får ha is i magen och påminna sig själv om att frilanslivet är ett aktivt val – jag är lyckligt lottad som har kunnat göra detta på heltid under många år. Det är otroligt att kunna leva på att peka, maila och prata om konst. Dessutom verkar det som om jobbet som institutionscurator börjat inbegripa fler och fler möten med andra än konstnärer, ökande administrativa uppgifter och detaljerad rapportering i linje med de ökande krav från olika kontrollorgan och bidragsgivare som i detalj vill veta hur deras pengar används. Som frilansare är jag än så länge något förskonad från detta.

A: Jag skulle även vilja höra lite om hur du arbetar – din process och research. Hur tänker du när det kommer till val av konstnärer och vad är dina främsta intresseområden inom konst?

J: Många skulle säga att jag arbetar med hög intensitet och lust. Det stämmer nog. Anledningen till att jag fortsätter att göra detta är att konst, emellanåt, kan vara en ficka av frihet, ett utrymme där saker kan värderas enligt andra kriterier. Jag ser det som mitt jobb att värna om dessa frihetsfickor – så jag tror att mitt hur i ganska hög utsträckning definieras av mitt varför.

Kanske kan en lite svepande säga att det finns curatorer som i första hand arbetar med konstverk och andra som föredrar att arbeta med konstnärer. Jag tillhör nog den senare kategorin. Missförstå mig inte – jag är överdrivet objektorienterad och älskar att se vad som händer när en placerar föremål i nya sammanhang, flyttar något ett par centimeter eller ändrar belysningen. Jag tror också att det är meningsfullt. Men incitamentet till att arbeta som curator är varken att jag är speciellt intresserad av att transportera saker mellan olika vita rum eller rollen som sådan (den ändras ju hela tiden beroende på sammanhanget och vad som behövs). Snarare är det något som lite trotsigt formulerades hos Marcel Duchamp: ”Jag tror inte på konst. Jag tror på konstnärer.” Det är rätt befriande.

A: Jag tror unga konstnärer och curatorer skulle tycka det var spännande att få höra om din bakgrund och hur du hamnade där du är idag. Det vill säga från början av ditt yrkesliv och utbildning till idag – etablerad curator, lärare, före detta intendent på Moderna museet etc, etc.

J: Ytterst sätt drivs jag av nyfikenhet. Genom åren har detta tagit mig till flera svenska konstinstitutioner, men även till Dramaten, danskompanier, konstnärliga utbildningar och en rad utländska institutioner, biennaler, etc. Det har också generat en hel del skrivande. Min bakgrund är filosofi, konstteori, estetik, interdisciplinär forskning och residensverksamhet, men jag inbillar mig att jag alltid utgår från dialogen med konstnärer i det jag gör.

Det betyder att även om jag ofta är den som driver en process framåt, jobbar jag sällan ensam. Samtidskonst är för mig en kollektiv process och jag formades säkert som curator både av mina fem år på Iaspis och av mitt arbete som intendent på Moderna museet. Där jobbade jag med performance, publika program, guider för besökare och tillsammans med Camilla Carlberg och Lena Malm initierade Studion. Vi genomförde flera process-baserade projekt i den där källaren som performativt väggmåleri, digitala installationer, samtida dans, osv. och ofta i samarbete med andra. Kanske lade detta grunden för den samarbetsbaserade arbetsmetod som växt fram och som har kommit att definiera flera projekt som jag arbetat med de senaste åren – från konstnärliga forskningsprojekt som Thinking Through Painting, där jag arbetade med 3 målare i 4 fyra år, till process-baserade biennalen Sinopale 6 i Turkiet, och nu i det pågående arbetet Nya Småland.

A: Och nu är du även jury för MBD-stiftelsen! Har du någon tidigare relation till Maria Bonnier Dahlins stipendium eller de konstnärer som erhållit priset?

J: Absolut. Jag ser alltid fram emot utställningen och det ska bli roligt att få vara delaktig i processen tillsammans med er och Lina Selander. Jag har jobbat med flera tidigare stipendiater genom åren, bland annat de två allra första, Sissel Tolaas och Eva Löfdahl som båda deltog i biennalen Momentum i Moss, Norge år 2015. Den senaste stipendiaten som jag jobbat med är Lap-See Lam som tillsammans med Wingyee Wu ställde ut på Island i utställningen Exclusively Inclusive 2018.

A: Slutligen, har du något råd eller pepp till andra unga konstnärer där ute som tänkt söka stipendiet nästa år? 

J: Först och främst – sök! När det gäller motiveringen tror jag på uppriktighet. Skriv inte det som du tror att juryn vill läsa.

Praktiskt: Skriv ner allt i ett separat textdokument och se till att det är bra kvalité på materialet innan du lägger upp den digitala ansökan. Be någon annan läsa igenom. Det är väldigt svårt för oss att se det som inte finns med i ansökan.