Intervju med Ida Idaida

Annie Jensen: Hur ser din konstnärliga process ut? Vad influerar dig och ditt skapande?

Ida Idaida: Det började med mig själv och mentala problem, jag bär olika typer av minnen, bilder, tankar och idéer som blev som ett arbete att hantera och som begränsade mig. Att använda mig av och applicera dessa i ett arbete, forskning och tillverkning blev ett sätt för mig att arbeta mig igenom mina störda tankar och fysiska symtom. Jag hade en kraft och energi som jag blev tvungen att rikta utåt för att inte utplåna mig själv. Sedan dess har jag arbetat med hantverk, bild, skulptur, elektronik, teckning, ljud, rum: bearbetat allt som jag kunnat komma över för att kunna etablera inre processer utanför mig själv. Att använda mig av och applicera dessa i ett arbete, forskning och tillverkning blev ett sätt för mig att arbeta mig igenom mina störda tankar och fysiska symtom.

AJ: Du har tilldelats stipendiet för bland annat dina installationer, en slags avancerade maskiner som du skapar själv och som tycks verka i något slags mellanmänskligt tillstånd. Hur ser du på de gestalter du skapar? Är de levande för dig eller bara ett material?

II: Jag ser dem nog mer som påverkade material, som en orsakverkan-kedja. Strukturen är intimt förbunden med materialet, materialet bär strukturen. En struktur som till exempel hanterar levande och döda flugor, strukturen är inget utan sina flugor och i strukturen är flugorna inte längre flugor. Som att flugor kan bära på smitta, jag intresserar mig i så fall för smittan, spridningen av smittan (det mellanmänskliga) och de beteende som är en del av överföringen (hur vi påverkar varandra). Materialen är medel och inte ett ändamål i sig. Sedan består ju alla varelser av olika beståndsdelar och drivs av sin egen inskrivna logik och deras världar skapas utifrån deras förmågor. Bildligt talat alltså.

AJ: När jag möter dina verk slås jag först av det hårda och allvarliga i deras natur och uttryck. Det känns som att man närmar sig verken på egen risk. Men bortom det makabra, grymma och obekväma, ryms också något lekfullt. Vill du säga något om den här pendlingen mellan det otäcka och det lekfulla i din konst?

II: “Ingenting är komiskt allting är tragiskt, ingenting är tragiskt allting är komiskt.” läste jag i en bok när jag var 15 år. Citatet har satt sig som en slags nyckel till patetisk frihet: likgiltigheten inför händelser. Alla som lever måste leva, vi lever oavsett omständighet. Det är att liksom bli tvungen att göra om verkligheten, hur hemsk den än är, till något uthärdligt och detta genom mentala processer. Uppfinningsrikedom och fantasier, objektivt är det komiskt hur vi förmildrar omständigheter och ljuger för oss själva. När jag tvingas välja mellan två dåliga alternativ blir komiken en tredje osynlig väg som skapar ett parallellt universum. En liten glugg ut, att kippa efter luft eller snarare: skapa en liten dos självbestämmande och autonomi. Humor är ett sätt att skapa något uthärdligt, något hos sig själv som är otillgängligt för andra att äga.