Frida Sandström – Allmänningens estetik

Med fibrernas och paradoxens ömsesidiga friktion påminner Iris Smeds och Olof Marsja om motsträvighetens radikala potential i samtidskonsten. Medan konsten som sådan är del av en ekonomisk historia som till största del uppbärs av koloniala och planetära övergrepp, tycks de underminera historiens fortgång – genom att helt enkelt låta material och narrativ sammanfalla. Det är en allians med tiden, för att skydda den från sin egen kollaps. Marken, magen eller medvetandet – alla är de inblandade i den brustna självbild som den moderna människan förkroppsligar. Hos Smeds och Marsja föds andra kroppar. De strejkar utan att veta mot vad, och inte sällan mot sina egna kroppsdelar eller begär. Ibland ter det sig frånstötande att se deras ineffektiva framträdelse ta sig uttryck så effektivt, i en långsam dans mot människan själv.

Till skillnad från mycket samtida konst idag vänder sig Smeds och Marsja dock inte från människan, utan till henne. Det skulle rentav gå att säga att deras verk är en gåva till den sociala varelse som intagit vår nu brinnande planet. Men istället för att understryka människans framsteg eller vedermödor, ger de plats åt hennes misstag, felriktade intentioner och återkommande kallsupar. Genom att sjunga med vrångstrupen eller sparka ett stolpskott gör Smeds och Marsjas karaktärer rätt för sig – just genom att göra fel. I glappet mellan intention och resultat växer således en värld med andra värden, vars delaktighet inte beräknas. Istället bryts den upp till en allmänning, en där estetiken ännu kvarstår att formulera.

Förlusten är vi – om Iris Smeds konstnärskap

Någonstans brast det, men var? Frågan bör betraktas som den springande punkten i Iris Smeds konstnärskap, där den svunna gemenskapens förlorade kroppar envist söker dialog med sin omvärld, och med sig själva. I gemenskap ingår vård, solidaritet och delade materiella förutsättningar – som i inverterad form länge tog sig uttryck i enpersonspunkbandet Vaska Fimpen. Med ett fåtal ackord på en Fender skriksjunger Smeds persona individualismens sötma. Fanan ”Fail harder next time” svajar någonstans på en vägg, eller så är Smeds själv iklädd svällande skumgummi då orden ur Vaska Fimpens manifest materialiseras: ”Att vara historielös är en förutsättning för att kunna skriva historia det är så här det går till”. Konstnärligt arbete bebos, oavsett historisk medvetenhet av samma dilemma, då föremål just särskiljs från sin kontext då de blir till som just konst. Och om det är som den tyske filosofen Theodor Adorno skrev, att det är i sensibilitetens gränssnitt – då betraktaren engagerar sig i ett konstverk – som det kringgärdande samhället åter gör sig påmint – så tar det hos Smeds sig uttryck i formen av en lätt stöt i solar plexus. Det sticker i ögonen då jag som betraktare påminns att själva min existens är material för Smeds verk – det vill säga den samtida människans lösryckta relation till tiden som hon lever och verkar i. Med mjuka gester pressar Smeds ner orden i min hals: det är inte lönt, men prova gärna igen.

I Smeds videoverk The Average, tar sig allas vår oförmåga att förstå den brustna relation som den moderna människan har till sin omvärld, till sin ekonomi och till sig själv, uttryck i ett surrealistiskt framtidsscenario då det förlorade inte längre har ett namn. Gemenskapen, den ömsesidiga angelägenheten, eller samhället själv, är som bortblåst – och diskuteras istället i en terapeutisk talkshow om vad som egentligen hände. I en tidigare version av videoverket The Average (2018), kallat Space and Time (2018), talar Smeds likt den holländske barockmålare Johannes Vermeers orörliga flicka med pärlörhänge, som i Smeds version helt enkelt säger upp sig från konsthistoriens projicerade narrativ kring hennes ansiktsuttryck. Genom att beblanda tiden – såsom en karaktär – och Smeds själv – såsom en intrikat länk mellan verkets in- och utsida – växer en cirkulär berättelse vars ord vägrar alieneras från varken sin avsändare, eller sina åhörare.

Ett slag i solar plexus kan enkelt resultera i att den drabbade tappar andan, och i Smeds värld är luften redan full av rök. Det är bränt, i flera bemärkelser – och om vi andas för hastigt kanske vi sätter fyr på glöden igen. Vid närmare betraktelse är det inte vi som ser glöden, snarare är det vår blick som brinner då vi söker placera Smeds former i en linjär kronologi allteftersom vi betraktar dem med distans, men det går inte. Den fallosliknande korven som kluvits itu återkommer i klockans pendel och i piedestalens tomma yta. Det glatta, rosa tyget växer över väggarna, likt landskap av tid i omöjlig ordning, in och ut ur den rörliga bildens många korridorer. Att den upprepade närvaron av ett antal material är central för Smeds är uppenbart, men frågan är vad betraktaren ska göra med bilden. Den tillhör nämligen inte åskådaren, utan liksom Vaska Fimpen, bara sig själv. Vi som möter Smeds konstellationer av former och rörelser måste således införliva oss själva i dess pasteller, för att sedan läsa dem inifrån våra egna brister. Så bygger den förlorade hörnstenen en egen gemenskap.

Kroppen flyter – om Olof Marsjas konstnärskap

Tidigt tiotal bodde jag i samma Göteborgskollektiv som Olof Marsja. Medan jag satt och skrev satt han och snidade och täljde, allteftersom vi kokade kaffe åt varandra i vårt fönsterlösa kök. Han sökte alltid finna nya material att arbeta med, från diverse träslag, till obskyra typer av plast och metall. Inte sällan tog han sig an förbrukade material, som han gav ny form och agens bortom den industriella produktionens cirkulation av nytta och mervärde. Av organiska material som Marsja uppmärksammade glömmer jag aldrig vitkålen. Istället för träets fiber ville han torka ett vitkålshuvud att tälja i, vars många lager öppnade för den virtuella naturen, mellan odlad konstruktion och funnet fenomen, att formuleras under kniven. Problemet var bara att det stora kålhuvudet inte torkade. Marsja försökte med allt. Han lät det täras i ugnen, i micron, samt i kökets kvava luft. Men det förblev fuktigt, och snart ruttnade det. Det blev till slut outhärdligt att koka kaffe strax intill vitkålen och en gång då Marsja inte var hemma tog jag saken i egna händer och kastade kålen. Vi talade aldrig om saken.

Anekdoten är talande för Marsjas intrikata sensibilitet. Oavsett material tycks han ingå i en respektfull dialog med allt som han tar sig an. Ur fibrernas historia flätas framtida gestalter och berättelser. Med andra ord behandlar Marsja de lager av historia som bebor varje föremål som han bearbetar, men inte för att enbart exponera denna tid såsom en ”annan”. Snarare låter han dessa lager av tid växa till framtida karaktärer. De klär sig i industriellt producerade attribut, medan deras inkompletta kroppar påminner om de materiella förhållanden som omgärdar den våldsamma cirkulation som objekten genomgår innan de når Marsjas studio.

Det senaste halvåret har jag arbetat med Marsja inom ramen för det fortgående, digitala residensprogrammet och redaktionella plattformen Liquid Fiction, vid Akvarellmuseet i Skärhamn. Genom ett digitalt gränssnitt undersöker medverkande konstnärer och skribenter logistiska kullkastningar av en flytande samtid. Där provas metoder för etisk, autonom levbarhet i konsten idag. Marsjas arbete i detta sammanhang har varit synnerligen intressant, eftersom hans praktik är allt annat än digital. Däremot finns det många fenomen i hans arbete som behandlar kärnan för projektet, vad gäller den koloniala modernitetens inverkan på konstens ekonomiska och logistiska distributionssystem, och estetiska gränssnitt.

I våra samtal under Marsjas nu avslutade residensperiod talade han om minnenas transport, i formen av extraherade råvaror, som i förädlade format genererar mervärde på andra platser. Med utgångspunkt i den samiske poeten Paulus Utsis dikt Gáttehis gáddi [Strandlös strand] från 1980 beskrev han minnets punktering då det ständigt fördelas ojämnt. Hur ska en plats komma ihåg vad den inte längre är eller har? Samma fråga ställs av de material som i Marsjas verk växer till kroppsdelar, vars respektive flytande signifikans i relation till den frånvarande kropp som de egentligen skulle åsyfta – påtalar det funktionalistiska samhällets vittring. En mun utan ansikte, en hand utan axel och en fot med sko, fast utan höft. Fastän språket saknar ord måste vi likväl tala, och vad Marsja gör är att ge kropp åt denna brist, och låta den ljuda alltmedan materialen etablerar en verklighet bortom kapitalet.