2021 års jury: Saskia Neuman
Saskia Neuman. Foto: Hanna BouvengSaskia Neuman är curator och skribent baserad i Stockholm med bakgrund inom konsthistoria och filosofi. Hon har tidigare arbetat på bland annat Serpentine Gallery i London, Venedig Biennalen, KW Institute for Contemporary Art, Berlin och ledde under sju års tid Absolut Art Award där hon utvecklade deras pris i Art Writing. Syftet med priset är att uppmärksamma viktiga skribenter inom konstteori och samtidskonst som annars lätt hamnar i skymundan. Fram till hösten 2020 var hon VD för Market Art Fair. Stiftelsens curator Annie Jensen intervjuade Saskia inför hennes uppdrag som jury för Maria Bonnier Dahlins stipendium.
Annie Jensen: Du har arbetat både nationellt och internationellt inom konst och kultur under större delen av ditt yrkesverksamma liv, berätta hur ditt intresse för konst började.
Saskia Neuman: Det finaste jag har i mitt arv är förståelsen av hur betydelsefullt konst är för ett samhälle och hur den aldrig bör exkluderas, den ska snarare alltid hyllas. Det här tankesättet har format mitt förhållande till konsten och på så vis gjort det till en värld som jag känner mig väldigt bekväm i, en värld som jag uppskattar oerhört mycket.
AJ: Intresset och förståelsen om konstens vikt i ett samhälle kom alltså först och främst från din familj?
SN: Exakt. Jag har aldrig behövt förklara varför jag tycker saker är intressanta eller viktiga när det handlar om konstnärliga uttryck. Min familj jobbar inom kreativa yrken, min mamma är konstnär och min pappa grundande konsthallen Magasin III. Dessutom är jag gift med en regissör och min syster är manusförfattare, kulturen är i fokus. Kultur formar också hur man ser på andra saker, inte enbart samtidskonst eller konstvärlden, utan även hur vi förhåller oss till andra intresseområden och yrken.
AJ: Jag föreställer mig att det var en ganska fri värld att växa upp i, en värld där du tilläts vara fri i tanken. För mig som ungdom var kultur ett sätt att känna frihet, ett nytt sätt att tänka och förhålla mig till omvärlden. Så är det fortfarande.
SN: Precis! En tillåtande värld. Både i form av arbete och uttryck, men också när det handlar om kön, sexualitet, politiska åsikter etcetera. Jag tror det är tack vare min uppväxt som var så präglad av konstnärliga uttryck som gjort att jag tidigt förstod vikten av att folk tänker olika, vill olika och ser olika på världen. De flesta av mina minnen från tidig ålder är helt knutna till ett konstnärskap, ett museibesök, eller en utställning.
AJ: I min familj har just konst inte varit ett stort intresse, men annan kultur har varit viktig. Exempelvis läser mina föräldrar mycket och speciellt min mamma som dessutom själv skriver. För mig blev musik och fotografi tidiga markörer i mitt liv, det formade inte bara mig som person men också min syn på världen.
SN: Jag tror att det är jätteviktigt! Jag tror att man ibland tar för givet hur viktigt kultur är, speciellt med unga personer och hur mycket det faktiskt präglar en. Inte bara uppskattningen av kulturen i sig men också hur man ser på världen och hur man interagerar med den och andra människor.
AJ: Hur kom du sedan själv in på en yrkesbana inom kultur och konst? När blev intresset också ett arbete?
SN: Jag började plugga historia på King’s College i England och märkte redan där att jag brukade hoppa vissa föreläsningar för att istället gå till Tate Modern. Jag var där två till tre gånger i veckan under Olafur Eliassons Weather Project som ställdes ut i turbinhallen. Jag njöt verkligen och kunde lämna lektioner bara för att gå dit och vara. Efter plugget tog jag en paus och sökte praktik hos Hans-Ulrich Obrist, detta var precis när han börjat på Serpentine Gallery. Jag blev hans första praktikant och när min praktikperiod var slut frågade Hans-Ulrich mig om jag ville vara kvar och bli research assistent, vilket jag ville. Efter en tid kom den ekonomiska krisen, detta var 2008, och det fanns plötsligt inga jobb, men jag lyckades få en tjänst som curatorial assistent på biennalen i Venedig, samma år som Daniel Birnbaum var konstnärlig ledare. För mig blev det tur i oturen kan man säga. Vi hade dåligt med resurser men det betydde också att jag fick chansen att kurera en liten del av utställningen eftersom ingen annan hade tid. Sedan flyttade jag till Berlin och jobbade bland annat på Kunst-Werke där jag fick chansen att skriva mycket. Efter en tid blev jag kontaktat av The Absolut Company (Absolut Vodka) som frågade om jag ville vara med och utveckla deras konstpris. Det öppnade upp en helt ny värld inom konsten för mig, det var så "corporate" och annorlunda från vad jag var van vid. Där blev jag kvar i sju år och fick möjlighet att utveckla priset Absolut Art Award och Art Writing. Därefter fick jag jobbet som VD för Market Art Fair där jag stannade i nästan två år.
AJ: Vad arbetar du med just nu?
SN: Nu skriver jag för lite olika tidningar och utforskar det frilansande livet i största allmänhet.
AJ: Det låter som att du har tagit dig tid och utrymme för utforskandet av din egen praktik?
SN: Det var faktiskt i och med pandemin som jag stannade upp och började reflektera. Det blev väldigt tydligt för mig att om jag inte tar chansen nu att skriva, läsa, och andas så vet jag inte när det kommer att hända igen. Pandemin blev en chans för mig att skapa utrymmen för reflektion. Jag tror inte att jag någonsin haft möjligheten att göra det tidigare. Pausen har varit jätteviktig för mig. Den har gett mig möjlighet att verkligen utforska vad det är jag är intresserad av och hur jag vill fortsätta arbeta med någonting som länge först och främst var mitt intresse.
AJ: Som årets jury för Maria Bonnier Dahlins stiftelse, vad söker du hos de kommande pristagarna? Vad är viktiga egenskaper hos de sökande enligt dig?
SN: Jag letar efter konstnärskap som är idérika och där jag känner spänning inför vad konstnären kan tänkas göra i framtiden, konstnärskap som har möjlighet att utvecklas under lång tid. När jag tittar tillbaka på de tidigare stipendiaterna så tycker jag verkligen att det stiftelsen har gjort sedan starten 1986 är att hitta och förutspå fantastiska konstnärskap. Det är genom stiftelsen som jag har gjort många bra konstupptäckter. Både Lap-See Lam och Olle Norås fick jag upp ögonen för genom stipendiet, Olof Inger likaså. Det är roligt att det här priset också erkänner konstnärskap som kanske inte alltid är hundra procent kommersiellt gångbara. Priset tillåter sig att vara ganska experimentellt vilket det kan göra eftersom det är länkat till en konsthall.
AJ: Slutligen, har du några tips eller råd till de konstnärer som söker stipendiet och som nu ger sig ut på en exceptionellt svår arbetsmarknad i och med pandemin?
SN: Fortsätt att söka bidrag och stipendier. Vi lever i ett land som trots pandemin har resurser när det kommer till kultur och den förmånen ska man verkligen utnyttja. Jag brukar även säga till konstnärer som är i början av sina karriärer att dom måste fortsätta titta och se saker. Det finns inget viktigare, förutom att skapa och fokusera på sitt eget arbete, än att sluka annan kultur och framförallt annan konst! Så mitt råd är att försätta se konst i den mån pandemin tillåter. Det finns massvis med digitala lösningar för att titta på konst nu och en hel del gallerier och museer runt om i landet är på väg att öppna upp igen. Och avslutningsvis, håll ut! Det ni gör är viktigt, ni är viktiga och det ni arbetar med är viktigt.