2021 års jury: Jens Fänge

Jens Fänge är konstnär och utbildad vid Akademi Valand. Sedan debuten på 1990-talet har han kommit att bli en av Sveriges främsta konstnärer med sitt säregna uttryck och surrealistiska måleri. Genom collagetekniken assemblage blandar han rena måleriska motiv med trä, textil, funna föremål och masonit för att skapa drömlika och nästan kuliss-artade arbeten som tillåts växa långt utanför den traditionella målarduken. Jens har bland annat visats i en stor soloutställning med titeln Drömmarna på Bonniers Konsthall och finns representerad hos flertal institutioner så som Moderna Museet, Magasin III och Göteborgs Konstmuseum. Stiftelsens curator Annie Jensen intervjuade Jens inför hans uppdrag som jury för 2021 års upplaga av Maria Bonnier Dahlins stipendium.

Annie Jensen: Berätta om din bakgrund, från förberedande konstskola, debuten på 90-talet, till idag erkänd konstnär. Om du tänker tillbaka på den resan, vad har varit viktigt för dig? 

Jens Fänge: Jag är född och uppvuxen i Göteborg i mitten 1960-talet. Min mamma var skicklig på broderi och brukade skapa intressant telefonklotter med kulspetspenna. Min pappa var forskare och arbetade med att studera fiskars simblåsor och lät mig alltid titta i hans mikroskop. Som barn ritade och målade jag väldigt mycket och 1989 när jag var tjugofyra år gammal började jag studera fri konst på Konsthögskolan Valand. När jag inledde mina studier trodde jag att mitt intresse för måleriet var en slags nödvändig men övergående fas. Jag tänkte att jag skulle ägna mig åt måleriet under första året men att jag per automatik skulle övergå till att utforska mer samtida medier och uttryck så som video, installation och performance. Men jag har i huvudsak alltid ägnat mig åt just måleri. För mig är det ett medium man aldrig blir färdig med, det bara fortsätter att fascinera och utmana mig. Min första separatutställning var år 1995 på Galleri Lindblad Thordén i Göteborg. Den utställningen var nog en sorts sammanfattning av vad jag hade ägnat mig åt under mina fem år på Valand. Det var ett litet galleri men för mig kändes det stort att ha en egen utställning.

Konst för mig är en företeelse som inte följer en bestämd utvecklingslinje. När jag reflekterar över mitt eget konstnärskap eller blickar tillbaka mot konsthistorien föredrar jag att se det som ett öppet fält snarare än som en trappa eller en stege. Det är snarare trassligt och krulligt än linjärt. I min bokhylla kan jag sortera 1400-talsmålaren Hieronymus Bosch mellan en LP-skiva av Kraftwerk och en bok om Florine Stettheimer som gjorde märkvärdiga teatrala målningar i New York på 1930-talet. Min egen konst ser förstås annorlunda ut idag än för tjugo år sedan. Men förändringarna brukar komma smygande, liksom bakom min rygg snarare än att vara resultat av en bestämd strategi eller plan. Inte sällan är det misstag som leder in på nya spår – små katastrofer i ateljén som en utspilld flaska tusch kan öppna upp arbetet och leda det i en riktning som jag inte hade kunnat lista ut själv. Jag har också upptäckt att när jag varit verksam som konstnär i så många år kan jag numera även ”stjäla” gamla idéer från mig själv. Fastän jag i min bildvärld gestaltar ”förställning” och prövar olika perspektiv, både bokstavligt och i någon slags psykologisk mening, har det alltid varit viktigt att vara sann mot mig själv. Det vill säga att inte försöka svara mot eller lägga för mycket vikt på andras krav eller förväntningar.

AJ: Var det ett självklart val att du skulle börja studera konst och välja en bana som yrkesverksam konstnär? Hur gick tankarna, minns du?

JF: På ett sätt var det självklart, det var tidigt en innerlig önskan att bli konstnär. Men det var nog först när jag gick på gymnasiet som det gick från att vara en fantasi till att bli ett konkret mål. Jag gick olika förberedande kurser och sen på Hovedskous Målarskola innan jag kom in på Valand. Jag säger att det var ett självklart val, men jag begriper ju att det fanns omständigheter som gjorde det möjligt för mig att faktiskt välja utbildning och yrke. Exempelvis en viss förståelse från mina föräldrar och att växa upp i ett välfärdsland med studielån och gratis utbildning. Under andra omständigheter hade jag kanske kört spårvagn idag.

AJ: Vad arbetar du med just nu?

JF: Jag har precis haft en utställning på Galerie Perrotin i Paris så just nu försöker jag sortera i ett slags tomt kaos i ateljén. Det har varit ett intensivt år. I augusti förra året öppnade min utställning Ljusår på Galleri Magnus Karlsson i Stockholm och i februari var det, trots pandemi, vernissage för utställningen Inner Songes på Galerie Perrotin. I båda presentationerna visade jag nya målningar arrangerade i en slags scenografiska installationer där jag låtit målningarnas motiv läcka ut i rummet, över golvet och på väggarna. Det blir en slags sömlös fortsättning på arbetet jag gör i ateljén – jag vill att gränsen mellan målningen och verkligheten ska vara oklar och lösas upp, att betraktaren blir en del av verket.

AJ: Som årets jury för Maria Bonnier Dahlins stiftelse, vad söker du hos de kommande pristagarna? Vad anser du vara viktiga egenskaper hos de som söker? 

JF: Jag försöker närma mig de sökandes arbeten utan specifika förväntningar och hoppas på att se något jag inte sett förut. Konstnärskapet behöver inte vara ”färdigt” eller fullt utvecklat, hellre överraskande och eget.

AJ: Har du något starkt minne kopplat till stiftelsen, så som en utställning eller tidigare stipendiat?

JF: Minns ju att jag själv en gång för länge sedan sökte stipendiet. Till min stora besvikelse fick jag det inte.

AJ: Slutligen, har du några goda råd till de konstnärer som ska ut på arbetsmarknaden nu i en exceptionellt svår tid? Vad hade du själv velat höra som nyexaminerad konstnär på 90-talet?

JF: Lyssna inte för mycket på andras råd utan följ din egen inre röst. Tänk inte för mycket innan du börjar arbeta med ett konstverk – det kan vänta tills att det är färdigt, då finns det tid för kontemplation och analys. Gå på utställningar och se allt, även sådant som inte alls liknar ditt eget arbete. Det är också viktigt att alltid jobba med sin konst, även när du sover eller jobbar extra på exempelvis en kyrkogård eller på ett varulager.